måndag 12 oktober 2009



INFINITA TRISTEZA

5 kommentarer:

Unknown sa...

AJg tycker mycket om den översta bilden,
massa skräp i vattnet och så fina Stella som dyker upp mitt i allt bråte.
Jag tycker om skuggorna från både dig och plankorna.
Bra bild!

kram

Stella Huber sa...

Det är min mamma och inte jag som är skuggmänniskan, men vi är trots allt släkt så du har inte helt fel :)
Det är förresten min fina Ami66 (plastkameran) som hjälpt mig göra bilderna ;)

Anonym sa...

Facktiskt så hade jag en kännsla av att det inte var du, men det känndes ändå som det var du...

Vad kul, jag har faktiskt börjat mer och mer sugen på att jobba analogt! :)

Kram

Anna sa...

Stella rara - översta bilden i det här inlägget är bara så... jag dras till den, om och om igen. Människoskuggan syns inte först, och när jag upptäcker den så blir jag förbryllad, förvånad. Rent intelektuellt sett så förstår jag ju att den hör till en människa som står utanför bild, men den hör ändå hemma där bland plankskuggorna. Jag försöker få perspektivet att gå ihop men det går inte riktigt (eller så VILL jag inte att det ska gå ihop utan fortsätta att vara ett mysterium), så istället blir skuggan en egen varelse som flyter omkring i vattnet och nosar nyfiket på planskuggorna.

Underbart. 100% Stella.

Stella Huber sa...

Roligt att höra din funderingar Anna :) När jag tittar på bilden nu förstår jag vad du menar, jag får inte heller ihop perspektivet riktigt och jag vet inte varför, men det är kul.
Jag älskar min plastkamera! Den ger så härligt urblekta färger, och kanske bidrar den till "konstigtperspektivkänslan".

Vad bra att det är hundra procent jag, bra när någon annan kan tala om vad som är jag, för man ser det inte själv alltid, det låter konstigt men så är det.

nu ska jag lägga in din blogg som länk på min sida, såg att det fanns en brist på fotoAnna, det måste fixas.

Kram!